Tävling - till slut!
Hej!
Till slut blev cykelsäsongens första tävling av. Nästan så man glömt bort hur man gör. Alla förberedelser, vätskeintag i förväg, vätskeersättning, vätskeintag under tävling, energidryck, förbereda cyklar, är alla käderna rena? osv. Hemmatävling som tur är, är nog för ringrostiga för att dessutom ta oss i väg någon längre sträcka till någon annan stad. Dessutom en dubbeltävling, alltså både lärdag och söndag.
Maken och sonen anmälda. Jag fegar som vanligt. Cykeltävlingar är speciella, jag som verkligen propagerar för att alla ska vara med, alla ska kunna tävla, inte bara proffsen. Helt enligt ordspråket: skogen skulle vara tyst om bara de fåglar som sjöng bäst fick sjunga. Men i MTB fegar jag. Dessa tävlingar har ett sånt brett spektra. De varierar i sträcka, svårighetsgrad, stig/grusväg, varvningar, antal anmälda osv. Ibland ångrar jag mig när vi väl är på plats, jag borde ha anmält mig, eller tvärsom, jag borde inte ha anmält mig. Men för sonen och maken är det inte mycket att fundera över, de platsar på vilken tävling som helst.
De fick ta i ordentligt bägge dagarna, på lördagen gällde flest antal varv på två timmar. Maken och sonen höll ihop hela tiden men sista kilometern tog sonen ledningen och korsade mållinjen först. Så kul att de kunde sporra varandra tycker jag. Söndagen var en mer teknisk bana och då tar ungdomen ut sitt rätt och sonen låg före hela rundan. Men bägge var nöjda med sina lopp, det var fina slingor som både utmanade och underhöll. Tror också att bägge tyckte att det var skönt att få lite tävlingsadrenalin efter en lång sommar med bara träning. Och som vanligt bultade mammahjärtat och fruhjärtat lite extra när jag ser dem svischa förbi.
Vi får tacka arrangörer till Snake Hill XC som förutom att de ordnar en mycket trevlig tävling dessutom skänker inkomsterna till Världens Barn. En eloge till er!
Ha det bra!
