Rosor på kind och solsken i blick

Äntligen! Som jag har längtat! I helgen blev det verklighet! Jag kunde skidra upp till Snipen från stugan med hund! Sonen med kompis fraktade upp mat och varma kläder med skoter så att vi kunde göra en paus för mat och mys innan vi åkte ner igen. Detta har varit en önskan i många år. Jag som inte är en skoterfantast men som ändå skulle vilja kunna stanna till och äta under skidturen utan att frysa ihjäl. Äntligen! Att vi dessutom var fyra personer och fyra hundar som susade iväg var ju grädde på moset. Det är faktiskt en mäktig känsla och syn när fyra hundar spurtar fram efter varandra. 

Vi åkte upp på ena sidan av Snipen och ned på den andra sidan så att vi åkte älven och Malmens led tillbaka till stugan. Nedåt är det ordentligt brant bitvis och jag kopplade loss Nicci för jag vågade inte ha henne uppkopplad. Men ner kom vi helskinnade och totalt blev det 15 kilometer som hundarna klarade med bravur! Tack för bra draghjälp och trevligt sällskap både hundar och människor!

Ha det bra!