En gång är ingen gång...
...två gånger är en vana? Eller hur var det nu? Vore ju kul om det redan var en vana med att yoga för mig. Jag har alltså yogat två gånger nu. Vi hälsade på goda vänner i går, vi tjejer tog en joggingrunda och herrarna en cykeltur. Efter joggingturen beställde jag yoga, min kompis brukar följa en youtube-yoga-lektion så vi körde igång den. Yin yoga var det visst och H-E-R-R-E-G-U-D så stel jag är! Jag trodde jag skulle gå av! Det slet och härjade i kroppen. Flera minuter skulle man hålla yogapositionen, med mina långa älgben vikta både en och två gånger på längden och på bredden.
Fascinerande hur olika min vänstra och högra kroppshalva kan kännas. De positiner som gick hyfsade (med mina mått mätt) på ena sidan gick nästan inte alls på andra. Konstigt att jag alls kan gå rakt! Borde se ut som lutande tornet i Pisa men lite mer i zick-zack! Nåväl, jag uthärdade och kämpade på i fyrtio minuter! Det var första gången.
Idag blev jag så nyfiken på om det skulle kännas annorlunda så jag körde samma pass ikväll igen. Kändes ungefär likadant, jag kan fortfarande inte få ned pannan i golvet i skräddarsits och höftböjarna skriker i de flesta övningarna, men jag tror jag ska hålla fast vid detta några dagar/vecka för att se vad som händer. Är jag så stel som det känns så är det dags att töja loss nu, kanske kan det göra susen för min rygg.
Dottern hakade på en del av övningarna och klarade det mycket mer galant än vad jag gjorde. Hon tyckte förstås det var lite kul när jag ojade och stönade mig. Vi får se hur det går nästa gång, för då har maken lovat vara med. Ska se till att telefonen finns i närheten, 112 ska vara förberett och vi ska vara på behörigt avstånd från varandra så att inget ben sprättar iväg och knockar någon av oss.
Ha det bra!
